......;-)

Nyårssmällandet...! Jag står inte ut! På bilden har jag lugnat ner mig efter att det smällt för nån timme sen och jag kan ligga ned, men öronen är på helspänn och hjärtat och andningen går på högvarv. Kan inte folk vänta med att smälla bara på tolvslaget?!?! Till nyårskvällen fixar matte lugnande piller åt mig, men jag kan ju inte gå på piller i en hel vecka eller flera!

Det har varit lugnt med promenerandet nu när Cutie varit lite ledbruten efter krocken. Nu tycker väl matte att en veckas konvalescens räcker för nu är vi igång igen med entimmespromenaderna. 

Men idag fick matte fnatt... när vi kom hem från promenaden drog hon på sig joggingstassen och gav sig ut och joggade några km!  Hur många år var det sen sist? Sen kom hon hem och var alldeles ledbruten. Skyll dig själv tänkte jag... tanten ska inte tro hon är i trim som förr! 

Saxat ur Göteborgsposten 9/12

"Nu slår österrikiska forskare fast att hunden, liksom människan och apan, faktiskt också känner avund och indignation när den blir orättvist behandlad. De nya rönen rapporteras i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (Pnas).
För att testa teorin utförde Friederike Range och hennes kollegor vid Wiens universitet experiment med ett 30-tal hundar. De delades upp i par som parkerades tätt ihop, fullt synliga för varandra.

Vacker tass
Hundarna uppmanades att räcka vacker tass, det vill säga lägga ena tassen i försöksledarens utsträckta hand. De som gjorde kunde belönas med en smaskig korvbit eller en mindre lockande bit bröd. I vissa fall uteblev belöningen.
Uppgiften upprepades, med olika lön för mödan: Båda hundarna fick en brödbit, den ena fick en bit bröd och den andra korv, en fick bröd och den andra ingenting. I en fjärde variant fick båda hundarna bröd, men bara den ena behövde räcka vacker tass.
Hundar som såg sin partner få en belöning men själv blev utan slutade snart att räcka fram tassen. De blev också stressade och oroliga, de kliade sig, gnydde och slickade sig om munnen. De kunde se ledsna ut och undvek till och med att titta på den belönade partnern.

Slutade lyda
Den hund som förfördelats slutade lyda kommandot mycket tidigare om partnern fanns intill eller om hunden var ensam. Däremot brydde sig hundarna inte om ifall de ibland fick nöja sig med bröd samtidigt som partnern erbjöds korv. Och ingen av hundarna nobbade vad som erbjöds, vilken skiljer dem från hur aporna uppträtt i tidigare studier.
Forskarna tror att förmågan att känna sig orättvist behandlad är en viktig faktor i hur ett socialt samarbete växte fram under evolutionens gång. Att kunna känna avund tros ha varit avgörande för möjligheten att överleva i hård konkurrens om födan.

Ökad livsduglighet
De resonerar så här: Om en individ känner sig lurad eller sviken över att ha fått en sämre gottgörelse, och kanske protesterar, då ökar hans eller hennes livsduglighet jämfört med dem som bara accepterar vad de får."

Matte tycker det här är lite suspekt... Det handlar om hur man tolkar hundarnas signaler säger hon. Människor (forskarna) tolkar in de känslor de känner till i egenskap av att vara människa. Det är klart att hundar reagerar när de går miste om något gott. Och klassisk betingning handlar ju om att ett beteende avtar om det inte belönas på något sätt. Men avundsjuka...? Upplever hundar orättvisa? Tror inte matte. Däremot reagerar de antagligen på en frestelse som de inte får.

Jag vet hur det egentligen ligger till, men säger inget...

Det började med att husse och matte skulle förnya vardagsrummet i lördags. Byta ut möbler, kasta gamla trasiga (tex våran sköna skinnsoffa som vi grävt hål i...). De lastade ut grejer från lägenheten till bussen som stod på trottoaren utanför. Rätt som det var, när båda var ute, petade Cutie upp lägenhetsdörren och sprang rakt ut i gatan! Matte och husse såg hur hon sprang ut på övergångsstället precis när det kom en bil....  Det blev krock och yl från Cutie. Sen försvann hon runt hörnet av huset i panik! Matte och husse sprang efter henne. Husse hann ifatt och Cutie stannade och lät honom bära upp henne i famnen. Blodet droppade. Matte var hysterisk. Ingen visste ju hur allvarligt skadad hon var. Matte kom på mitt ialltihop att dörren till lägenheten måste stå öppen och rusade i panik tillbaka för att stoppa mig från att gå ut och bli påkörd. Ingen fara, jag stod och kikade i dörrhålet, skrämd av kaoset därute. Så försvann de iväg med Cutie i bussen. De åkte till djursjukhuset och satt där i flera timmar innan de fick komma in och undersöka Cutie. På röntgen syntes inga inre skador, men hon hade många sår som fick sys och hon hade ont när man tog på magen och baken. Hon fick ligga över natt för observation. Dagen efter fick hon komma hem. Då blev jag lycklig! Men Cutie försökte undvika mig. Det gjorde väl ont på henne när jag hoppade runt henne och slog med svansen.

Mörbultad är hon och ont i alla sår och skrapmärken har hon men ändå ganska pigg och hel inuti! Hon måste ha en skyddsängel!

Igår kväll var matte på nåt mysko. Hon stack iväg med en Ikeapåse proppfull med kläder och kom hem med en Ikeapåse med andra kläder (nåja, inte lika proppfull). Hon hade rensat i sin garderob och bytte bort det hon inte ville ha mot det som hennes väninnor inte ville ha.

De brukar ägna sig åt detta nån gång om året. Ofta kommer samma kläder tillbaka, fast från nån annan... "Den känner jag igen, den var med förra året!" Så det blir lite rundgång. Eller återvinning heter det. Tur man kan ha samma päls jämt.

Missa inte filmen här nedanför! (Har inget med det här att göra)