Matte har visst för mycket ledig tid på semestern... Hon har kapat bloggen för en dag med detta lååånga inlägg i skoldebatten. Hon säjer att hon bara måste få ur sig det här för hon blev så upprörd när hon läste (liberala) tidningarna.

 

Det är lite typiskt för regeringen och dess anhängare att de påstådda problemen i skolan ska åtgärdas med 1) mer disciplin 2) bättre lärare. Man vill skylla på något annat än att se det uppenbara egna ansvaret: Att tillhandahålla resurser för att en hög kvalitet i skolan ska vara möjlig.

Expressens ledare 090629 vill föra fram problemet med ”dåliga” lärare. Skribenten menar att det är en lärares ämneskunskaper, brinnande intresse och motivation som är avgörande för elevers studieframgångar, inte lärarens pedagogiska utbildning. Jag antar att ledarskribenten då föreställer sig att undervisning sker i föreläsningsform, med en ämneskunnig och entusiastisk lärare, som bara med sin blotta utstrålning lyckas engagera och motivera en stor grupp elever och ”fylla” deras ”tomma kärl” till hjärnor med faktakunskaper.

Jag menar att den forskning i pedagogik och didaktik som pågått och pågår kommit fram till helt andra slutsatser om vad kunskap och lärande är än att det handlar om att ”fylla tomma kärl” och att de slutsatserna är mycket värdefulla för den som vill vara lärare. Det är till exempel vetenskapligt dokumenterat (och dessutom sunt förnuft) att en nära och god relation lärare – elev är en betydelsefull grund för studieframgångar. Vore då inte idealet att öka lärartätheten istället för att minska den? Eller att minska lärares administrativa börda och öka tiden för elevkontakter? Nej, istället satsar man på att slimma och effektivisera i skolan.

Lärande sker inte utifrån och in, utan måste komma inifrån den lärande. En av de viktigaste förutsättningarna för lärande är inre motivation, och det skapar man inte med regler, straff och normativ bedömning. Det skapar man genom att bygga relationer, se hela personen, utgå från individens intressen och förförståelse, väcka ett intresse och att tillämpa en mer pragmatisk lärande bedömning där eleven under lärotiden når insikt om sin egen utveckling.

Dessutom:  Regeringen och dess anhängare ser skolan och lärarna som de som antingen är skyldiga till, eller har ansvar för att ”kurera”, dagens generation av ungdomar som är slöa, kommer för sent, använder ett fult språk, inte respekterar vuxna osv. Jag tror dock att vi fått den generation vi själva skapat. När man ser ut på det samhälle vi vuxna erbjuder våra barn och ungdomar kan man lätt påstå att det ser annorlunda ut än för bara 20 år sedan. Vad utvecklingen givit i form av gott och ont,  är en annan fråga. Men det viktiga är att se att det är vi vuxna, som kollektiv, som har ansvaret, inte endast lärare, inte endast skola, inte endast föräldrar. Även om ungdomar tillbringar en stor del av sin tid i skolan är det av kompisar, familj och media de påverkas mest. Där finner man den så betydelsefulla inre motivationen!

Jag är naturligtvis för duktiga lärare, och det finns duktiga lärare utan utbildning som rent intuitivt förstått att det handlar om att bygga relationer och skapa motivation, vilket ibland kompenserar bristen på pedagogisk utbildning. Men jag tror att det är svårt att vara en duktig lärare i klasser med >30 elever, att möta och bedöma över 100 ungdomar i veckan och att ha endast lektionstiden för elevkontakterna. Det måste finnas förutsättningar för att kunna vara en engagerad lärare. Och jag tror det är viktigt med pedagogisk utbildning, även för skolministern. Det är synd att hans tyckande (Jamen alla vet väl hur det är i skolan! Den har vi alla erfarenhet av!) ska ha större inflytande på skolpolitiken än den pedagogiska forskningen.

Östgöta Correspondentens ledare 090630 är inne på det spåret och gör tummen upp för Björklund. Corren hänvisar till en undersökning där elever (liksom Björklund) sätter kunskap högst av alla mål i skolan. Till skillnad mot vad? undrar jag då.  Jag menar att det är självklart. Däremot bör man diskutera vad kunskap är och hur man lär. Frågan om kunskapens vara eller icke vara är helt fel fokus!  Men Corren framhärdar och menar att denna undersökning, samt en mätning över hur väljarna värderar de olika partiernas skolpolitik, bevisar att regeringen är inne på rätt spår. Finns det något annat yrke än läraryrket där alla människors tyckande om hur det ska bedrivas tillmäts så stor betydelse? Det ska vara politikeryrket i så fall…

Samtidigt nämner Corren i förbigående att lärarfacken fortfarande tjatar om de vanliga kraven: mer pengar och en uppvärdering av läraryrkets status. Som om det vore en bisak.

Okej, en sak kan jag vara överens med folkpartiet om: Den som sätter upp kvalitetsmålen för skolan ska också vara densamme som ansvarar för att det finns resurser att nå målen. Det hänger liksom ihop!